För ett par hundra år sedan var Eks kyrka en enkel salbyggnad med timrat vapenhus mot sydväggen, längst åt väster, och likaså timrad sakristia i öster. Anläggningen fullbordades av en oinklädd klockstapel i vilken klockorna skyddades av en krysstakshuv med en spira ovanpå. En enkel, men ganska tilltalande syn - allt enligt den dåvarande riksantikvarien J Peringskiöld, i hans teckning av kyrkan i verket Monumenta Sveogotica (1670-t) Då lägre och smalare kor förekommer, ibland med halvrund absid, i våra bygder under äldre medeltid, får man kanske datera den äldsta kända kyrkan här till senare tid - 1300-tal. Det enda synbara minnet av denna torde vara valvanfangen i hörnen under läktaren. Dopfunten ifrån 1200-talet är ett annat vördnadsvärt minne. Efter den äldre kyrkan har man bevarat och renoverat två skulpturer - evangelisterna Matteus och Johannes - och med dem en inramad, i guld och rött lysande framställning av uppståndelsen, sannolikt en del av gamla kyrkans altaruppsats. Till sist kan nämnas en illa medfaren "tronande madonna" - enligt sakkunniga skuren av en mästare: tysk import från tidigt 1400-tal.

Gravstenarna på korets yttervägg bör ha varit korgolv i gamla kyrkan: Knut Krabbes till Ek ifrån 1594 och Anders Classons till Ek ifrån 1614 t ex minnen av "i Gudi afsomnade". Deras själar Gud nådliga upveke på den yttersta dagen, och gifve dem en fröjdefull upståndelse med alla Christtrogna i sitt eviga Rike".
Den nuvarande kyrkan, renoverad 1908 och 1951 samt 1955 (yttre resp. inre renovering), tillkom under åren 1795 till 1798, genom tillbyggande av vapenhuset och tornet, sakristian och det tresidiga koret. Det var greve Ulrik Scheffer, Gustaf III:s förtrogne vän och rådgivare, en betydande man i Sveriges dåvarande historia, som föranstaltade kyrkoförnyelsen. Altarprydnaden från tiden före 1955 torde mer eller mindre gå tillbaka till den Schefferska ombyggnaden: ett enkelt kors i förgyllt trä och ovan detta treenighetens symbol triangeln med det allseende ögat, i ett av strålar omgivet moln. Alltsammans typiskt för tidens religiositet. I dag ser vi en väggmålning - gåva av sykretsen - symbolisk och realistisk på samma gång: den korsfäste Frälsaren med Maria och Johannes - mot bakgrunden av en slätt, som i fjärran övergår i ett platåberg. Frälsningshistorien - insatt i ett påtagligt västgötasammanhang, ytterligare understruket av konturerna vid korsets fot: Skaradomen, Husaby, Varnhems och Våmbs kyrkor - och Eks! När man ser åkertegarnas gränser liksom stråla ut från korset - då blir tavlan en stilla och innerlig förkunnelse om helgdagsfrid och arbetsid, om gärning och tro, om evigheten och tiden...- "Jag vet, var de fingo sin styrka..." - Torsten Wilkmar målade tavlan 1955.

Timglaset av okänd ålder, kanske 1700-tal, på en ovanlig, och i både form och färg tilltalande predikstol, påminner också om idens ansvar och evighetens närhet. Sakristians krucifix, från 1700-talet, med en ovanligt väl bibehållen Carl XII:s-bibel från år 1703 nedanför på bönealtaret, binder i lika mån vid det levande förflutna. Det kan säkert också sägas om oblatjärnet, av liknande ålder, som överlämnats till kyrkan av kyrkvärden Inga Ekhäll. Det är inte bara herrskapsingången i koret, alldeles vid altaret, och herrskapsbänken mittemot - fint skuren - som talar om banden emellan helgedom och herresäte: nattvardssilvret är en donation av Scheffer, hans maka och hans mor. Ifrån en senare tid äger kyrkan en unik klenod: en sockenbudskalk, gjord av en kokosnöt, vari reliefbilder skurits ut med händelser ur den heliga historien. Kalken, som - försedd med fot och lock av silver - skänktes åt kyrkan av kammarherre Lilliestierna och hans maka, år 1955 . - Orgelverket, av Nordfors´ tillverkning, från år 1891, renoverades av Aagaard år 1955. Det lila altarbrunet, i knutteknik, av harry W. Svensson och hans maka, förmedlar till oss alla maningen från Frälsaren: "VÄLKOMMEN TILL MIG!