Biskopsvisitation år 2000 - Torgil Jarnlings hemsida<

Torgil Jarnling:s HEMSIDA (på City Network)

Biskopsvisitation år 2000 Kyrkan - startsida

Hit Counter

Exakt återgivet nedan:

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

[2000-12-10] Visitationsstämma i Västra Vingåker och Österåker

Biskopens visitation genomfördes den 26-27 september och den 9-10 december 2000.
Den hade föregåtts av förberedande visitation av kontraktsprosten Gunnar Folkegård och av granskning av kyrkobokföringen av kyrkobokföringsinspektören Lars Haraldsson.

Biskopsvisitationen innehöll samtal med församlingarnas medarbetare, möte med årskurs 9 och rektorer i Vidåkersskolan, samtal med kommunledningen, besök i Baggetorp kyrksal, invigning av klockstapel i Marmorbyn, middag i prostgården, mässa i Västra Vingåkers kyrka, möte med förtroendevalda, frivilliga och företrädare för frikyrkorna, morgonbön i Österåkers kyrka, industribesök på Scandiafelt i Högsjö, andakt i Högsjö kyrka, möte med lärare och elever på Kjesäters folkhögskola, andakt på Humlegården, samråd med kyrkonämnden och församlingskyrkoråden, helgmålsbön med predikan, visitationshögmässa och visitationsstämma i Västra Vingåkers kyrka.

Västra Vingåker är Sörmlands till ytan största socken. Östra Vingåker skildes ut som egen församling 1754. Österåker blev 1981 en del av pastoratet. Det har en sammanlagd befolkning på drygt 9500 personer varav 93 procent tillhör Svenska kyrkan. Västra Vingåker har, liksom Österåker, sedan gammalt präglats av både jordbruk, handel och industri. Självständighet och stolthet över historia, gamla seder och praktfulla dräkter är påfallande. Sätesgårdarna har inte utplånat den gamla bykulturen och befolkningens självkänsla, kanske delvis tack vare kyrkoherden Marcus Simmings betydelsefulla kulturgärning under 1600-talet. Det finns ett kulturkonservativt drag och kyrkans ställning är jämförelsevis intakt. Därför har församlingarna inte tagit nämnvärd skada av den turbulens som kännetecknade 1990-talet. I Sörmlands gränsland mot Kolmården och Närke möts jordbruk, skogsbruk och bergsbruk, men också bondekultur och statarkultur, kyrka och frikyrka. I gränstrakter, där kulturer möts, kan man ofta finna kreativitet, öppenhet och engagemang för den större världen. Det är därför knappast någon tillfällighet att så många kulturpersonligheter och politiker förr och nu haft sina rötter här.

Både i Vingåker och i Österåker står kyrkan bildlikt och nästan bokstavligt mitt i byn. Den väldiga kyrkobyggnaden i Vingåker är, efter den stora ombyggnaden 1783, stiftets största landsortskyrka. Den 1200-talskyrka som fanns dessförinnan var också mäktig, lika stor som Örebro Nicolai. Vingåkersborna firade sina vördade helgon Erik, Eskil, Birgitta och Olof. Vi kan föreställa oss Vingåker som en självmedveten och livaktig församling på den tiden när pilgrimerna drog förbi norrut mot Nidaros och söderut mot Canterbury, Santiago och Rom. I Österåker fanns en stenkyrka redan på 1100-talet, men också den måste byggas om och byggas till. Nu är den präglad av 1600- och 1700-tal även om spåren av tidigare århundraden är mycket synliga. Det finns inte många kyrksocknar i Strängnäs stift, där man så djärvt, radikalt och storslaget satsade på den nya tiden med upplysning, rationalism, rymd och frihet både för tanke, teologi och tradition som i Vingåker. Två hundra år senare, när det moderna projektet går mot sitt slut, längtar kanske en och annan även här bort från huvudets försanthållande till hjärtats tro, från vitkalkad klarhet till mer hemlighetsfulla rum.

Sedan dessa kyrkor byggdes om har mycket blivit annorlunda i samhällets och kyrkans liv. Jordbruk och industri har strukturomvandlats gång efter annan. Arbetsvillkor och utbildningsmöjligheter har förändrats. Kristen tro har inte längre en given plats i människors dagliga liv. Kyrkan står mitt i byn men inte mitt i människors medvetande. De en gång så starka frikyrkorna blir nu allt mindre. En visitation är ett försök att avläsa församlingens aktuella situation och att rådslå om vägar framåt. Den handlar inte så mycket om inspektion som inspiration, inte om skönmålning utan om saklig analys. Den odlar inga önskedrömmar utan måste ”gilla läget” och ta sin utgångspunkt i hur församlingen faktiskt fungerar, vilka medarbetare och andra tillgångar den har och vad den realistiskt kan göra. Kyrkoråden arbetar nu med församlingsinstruktionerna. Där förväntas ni formulera er klart, koncist och framåtvänt om gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Det är fyra dimensioner av varje församlings givna uppdrag.

Under min visitation har ni tydligt visat att ni, under kyrkoherdens ledning, vill att kyrkan förstärker eller återerövrar sin centrala plats i människors vardag och helg, tro och liv. Det har ni också gjort synligt med den uppslagsrika förändringen av Vingåkers kyrka, som jag verkligen välkomnar. De fem rummen för stillheten, barnen, gemenskapen, konsten och kyrkans internationella samhörighet anger ett helt program. Kyrkan kan erbjuda människor en frizon utan stress, krav och buller. Det gör ni med stillhetens rum, som säkert kan utvecklas ännu mer för bön, läkedom och trons fördjupning. Allt barnarbete i församlingen måste syfta in mot gudstjänsten och mot att barnen där inte bara får kunskap men får smaka tillitens och kärlekens ljuvlighet. Därför måste barnen få vara ”hemma” i kyrkan, inte bara i sitt eget rum utan också genom att medverka i gudstjänsten på olika sätt. Ert nästa steg kunde vara att alltid låta liturgiskt klädda pojkar och flickor hjälpa till med enkla men tydliga uppgifter i huvudgudstjänsterna. Barns liksom vuxnas glädje i gudstjänsten föds när man upplever sig behövd och efterfrågad. Gemenskapens rum påminner om att människor måste få översätta dopets och nattvardens gemenskap med Kristus till social gemenskap med varandra. Kanske kan ni i Vingåker, just för att ni vågar vara i själva kyrkan, också få till stånd det goda andliga samtalet, gärna inom ramen för gemensamt bibelstudium, ett samtal som många i hemlighet längtar efter men som är ganska sällsynt i vår kyrka. Konsten och färgerna påminner om att kyrkan alltid har varit både kulturskapare och kulturbärare. Det organiserade mötet mellan kyrka, samhälle, kultur och arbetsliv är livsnödvändigt om vi vill förstärka samhällets värdebas och tolka tron på vår tids språk. Att ni gett rum för de osynliggjorda människornas bilder i kyrkan är särskilt lovvärt. Jag har förstått att Österåker var före, åtminstone vad gäller konsten, och att man där sedan länge har lyft fram lokala konstnärers verk. I samarbete med hembygdsföreningen och de skapande människorna på orten kan kyrkan vara kontextuell, som det heter, rotad och relevant där den finns. Det internationella rummet är påminnelsen om att Kristi kyrka är den mest utbredda och lokalt förankrade organisationen i hela världen. Genom tron och sakramenten hör vi ihop med en miljard människor som är ömsesidigt beroende av varandra. Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen är oumbärliga redskap för att uttrycka denna samhörighet. Ni uttrycker den också på andra sätt, just nu med er hjälpsändning till Kosovo och er medverkan i flyktingmottagningen här. Ingen kan komma till Vingåkers kyrka utan att påminnas om i vilket stort sammanhang Svenska kyrkan hör hemma.

Kyrkans inredning är alltså ett synligt tecken för ett program. Evangelium ska direkt eller indirekt sippra in i alla dimensioner av Vingåkers och Österåkers sociala liv. Det räcker inte med att inbjuda människor att komma. Frivilliga och anställda medarbetare måste gå ut dit människor är, till hem och skolor, arbetsplatser och vårdinrättningar. Ni har en mängd verksamheter i församlingens egna lokaler men ni har också utvecklade relationer med kommunens socialtjänst, äldreomsorg, familjerådgivning, kulturverksamhet och skola, med Kjesäter, olika föreningar och med näringslivet. Kommunen och Kjesäter har under min visitation uttryckt intresse för att samarbetet utvidgas och fördjupas. Nätverket har förnyats, förstärkts och vidgats sedan Thorbjörn Edebol kom hit som kyrkoherde. Om det skall bli starkt och uthålligt måste många människor, både frivilliga och anställda dela ansvaret. Tiden har nu kommit för tydligare prioriteringar och för konsolidering. Kanske är det också dags att slå av på takten något för att få tid till den eftertanke och den planering som behövs. Med kyrkorådets aktiva styrning och en stark ledning har pastoratet just nu ovanligt bra förutsättningar att förstärka sin närvaro och förankring i människors liv och vardag. Jag vill särskilt betona hur viktig den föredömliga kompetensutveckling av medarbetarna som kyrkoherden och kyrkorådet driver då är.

Församlingarna har ett stort arbete bland barn och ungdomar med öppna förskolor, barntimmar, söndagsskola, miniorer, juniorer, konfirmander och Svenska kyrkans unga. Barnkörer och flickkör, en tjejgrupp och ekumeniska ungdomssamlingar ger, tillsammans med kontakter med skola och fritidsgård, barn- och ungdomsarbetet stor bredd. En målmedveten kristen fostran ger djup.

Musiken är en omistlig dimension av kyrkans liv, ett språk för människans djupaste erfarenhet och känsla och ett instrument för församlingens gemensamma lovsång till Gud. Här sjunger mer än hundra personer i alla åldrar i körerna. Musiken ljuder genom allt som församlingen gör. Samarbetet med andra församlingar öppnar nya möjligheter att berika musiklivet och höja kvalitén.

Lovsången ger, tillsammans med diakonin, församlingen ansikte och puls. I samverkan med skola, socialtjänst, nattvandrare och familjerådgivning mejslas en diakoni fram som svarar mot behoven just här just nu. De två diakonerna och många frivilliga gör det möjligt att hålla kontakt med många som behöver stöd. Men i själva verket har allt som församlingen gör i mötet med människor, och inte minst i mötet med sörjande, en diakonal dimension, liksom naturligtvis det internationella engagemanget har.

Jag har tagit starkt intryck av kyrkorådens, kyrkoherdens och medarbetarnas ambitiösa och genomtänkta satsning på område efter område. Men öppenhet mot alla människor förutsätter ett mycket tydligt centrum. Det finns ett uppenbart samband mellan gudstjänstens ställning och församlingens öppenhet. En församling som är samlad kring Kristus och delar levande tro och bekännelse i ord och sakrament, kan vara hur öppen som helst. Men en församling som är tveksam om sin innersta identitet och kallelse, vänder sig inåt och skyddar sig själv. Därför ska ni med glädje och frimodighet fira den heliga mässan och dela Guds ord med varandra, så att ni med samma glädje och frimodighet kan dela andra människors liv. Svenska kyrkan är en sakramental folkkyrka. Dess hjärta är mässan, dess budskap är den villkorslösa nådens evangelium, dess uppdrag gäller alla utan undantag. Gudstjänsten är församlingens främsta offentliga uttryck för kyrkans tro, lära och bekännelse. Gudstjänsten måste få ta arbetstid och kräver mångas delaktighet för att bli djup, levande, tillgänglig och lockande. Man kan aldrig satsa för mycket på fördjupningen av gudstjänstlivet. Allt annat kommer i andra hand som ett utflöde av lovsång och tillbedjan. Att det är så, kan ni se när ni tänker på ungdomarnas Taizéresa förra året och vad den betytt. I Taizé erbjuds inte mycket annat än gudstjänst, men den lockar minst hundratusen ungdomar från hela Europa varje år. Den som har fått vara med om stillheten, sången, värmen och närheten när så många människor förenas för att lovsjunga Gud på många språk, glömmer det inte. Ur en sådan erfarenhet kan en vuxen tro växa och mogna liksom en önskan att få med andra. Därför ber jag er värna om den söndagliga mässan, fördjupa gudstjänsten och utveckla de mångas delaktighet. Ni är på god väg, men färdiga blir ni aldrig.

Pastoratet har en solid ekonomi och många andra stora resurser. Den viktigaste är naturligtvis alla medarbetare. Ni har, om jag räknat rätt, 47 förtroendevalda, 19 kyrkvärdar, 3 präster och ett trettiotal andra anställda. Ni har en frivilligkår, körer, Svenska kyrkans unga, syföreningar och många andra frivilliga. Ni har också många och väl underhållna lokaler. När jag tänker på kyrkorna i Vingåker, Österåker och Högsjö, på Vidåkerskapellet, Baggetorps kyrka och församlingshem, gudstjänstlokalen i Marmorbyn, S:t Görans kapell på Kjesäter och Högsjö gårds kapell, på Kyrkans hus, Solglimten, Österåkers prästgård, Prostgården och Klockargården i Vingåker, Högsjö prästgård, och dessutom Triangeln, frågar jag mig hur länge det kommer att vara möjligt för pastorat, stiftelser och enskilda att bära så stora kostnader för fastigheter och underhåll. Men lokalerna behövs och används mycket. I vissa avseenden upplever ni er till och med trångbodda. Planerna på att skapa ändamålsenliga lokaler för ungdomsarbetet bör fullföljas så snart det låter sig göras. Ni arbetar i tre distrikt med en fördelning av präster och andra medarbetare, en organisation som naturligtvis kontinuerligt måste ses över. Det är glädjande att ni inte behövt begränsa och centralisera utan kan upprätthålla både gudstjänst och vardagsarbete på så många platser. Jag vill också gärna uppmuntra det samarbete med andra samfund som förekommer.

Pastoratet är välskött. Kyrkan är starkt förankrad bland människor. Nya arbetsmöjligheter öppnar sig ständigt. Ni bör därför kunna möta framtiden med tillförsikt. Tillsammans med er och mina medarbetare vill jag be att Gud ger er den framsynthet, frihet och kraft ni behöver för att fullgöra allt det goda arbete som ni föresatt er.

I Biskopstjänsten

+JONAS JONSON

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Exakt återgivet ovan

Biskop Jonas Jonsson, Strängnäs Stift

upp

min hemsidas startsida har adress: www.jarnling.se

Skriv gärna till mig om Dina synpunkter, kommentar, om Du hittar länkfel, eller tycker något saknas, jag har brutit mot copyright, eller ............